fredag, februari 17, 2006

Mrs Brown, Malmö

16 februari 2006
Middag


Alldeles för sent fick jag tillfälle att testa denna nykomling på Davidshalls Torg. Jag anslöt mig med några vänner, och vad som verkade vara tänkt som en efter-deadline-arbetsmiddag, blev en komplett festmåltid. Jag fick in ett utsökt spanskt Sauvignon Blanc (det innehöll någon druva till, minns inte vilken, men SB-känslan var den klart dominerande). Champagnen var alldeles utmärkt. Wallenbergare på gädda, underbart fasta och stunsiga, inget obehagligt mjäk

Jag övertalades att testa revbenet med äppelsallad, och det fick jag sannerligen inte ångra.

Creme Bruleen var mest ett utslag av ovårdat okynnesätande från min sida, men den var givetvis mycket bra den också. Fast inte lika bra som Brogatans...

torsdag, februari 09, 2006

Pause Café, Paris

Nyårsmiddag 2005

Carpaccionpilgrimsmusslor var lite mjäkig

Lite chockerad kunde jag konstatera att våra gambas var friterade, men jag får skylla mig själv och mina skrala kunskaper i franska. Jag slår åter fast: Fritering är vulgärt barbari.

Brogatan, Malmö

Det är de spontana restaurangbesöken som är de bästa. På söndagspromenaden hamnade vi helt plötsligt på Brogatan i något som utvecklade sig till en långsittning.

Osso Bucco-lammet var fint, men simmade i lite väl fettig tomatsås

Brogatana är bra och ett säkert kort, men femman i Sydsveskan häromveckan förstår vi inte riktigt...

Chez Paul

Hotel Baudelaire kanske inte var en höjdare, rummen ökänt små och fruktansvärt inrökta. Men till vänster låg det en fantastisk vinbar med gamla nummer av The New Yorker, fåtöljer och hur många viner som helst. Inget kunde hålla mig från att beställa in en Bellini (champagne + vit persika) vid ett av besöken. Och mitt emot hotellet låg Chez Paul - helt underbart. Otroligt hög stämning, högt tempo, rökigt och trångt mellan borden - faktorer som annars skulle få mig att vända i dörren, men denna gång var det något som drog mig inåt.

Vi åt grönsakssoppa till förrätt. Kompetent och välsmakande, men inget exceptionellt. Exeptionell var dock den råbiff jag fick in som huvudrätt. Jag lovar och svär på att detta var den absolut bästa råbiff jag nånsin ätit. Helt oinsmickrande låg den i en smetig kladd på tallriken, blandad och klar - men vilken fulländad smak. Varje tugga en njutning.

Fisken var också mycket bra, estetiskt fulländat grillmönster och perfekta grönsaker vid sidan.

Som avslutning åt vi Tarte Tatin, helt utmärkt!

The Driver, Islington, London

En mycket trivsam pub - jag vill använda benämningen gastropub trots den lite ruffigare rugby-på-storskärm-stämningen. Jag satt där några timmar före middagen och provade några av det fyrtiotal glasviner de hade att välja mellan. Lite förvirrad service som inte hittade rätt flaskor alla gånger, men för tusan - då är det ju bara att ta en annan sort.

Tigerräkorna med vitlök och ingefära var en besvikelse. För det första: Varför i hela fridens namn måste britterna fritera allt? Varför vill man göra fiskpinne av något så underbart som tigerräka? Helt hopplöst, frityrsmak på utsidan, och sönderkokt på insidan. För det andra kändes inte mycket vitlök- och ingefäresmak - något som skulle kunna räddat upp rätten. Men alltså icke...

Gammon visade sig vara kassler - det tror jag aldrig jag har ätit ute förr, helt OK.

The Barnsbury, Islington, London

3 februari 2006
Middag


Vi var på jakt efter gastropubar, och fastnade för en i grannskapet. Redan när vi bokade bord några timmar före middagen hade jag spanat in Duvelflaskorna bakom disken, så fördrinken vållade ingen beslutsångest. Sällskapet tog ett glas Pinot Grigio.

Dagens soppa kan vi faktiskt inte erinra oss vad det var, så den lämnade inga bestående intryck. Men jag minns att det var särdeles trevligt att äta den. Scallops är pilgrimsmusslor, och de hade väl legat smula länge på halstret, annars helt OK.

En riktig höjdare var Fillet Steak. En fem centimeter tjock och fullständigt mör köttbit, serverad med klyftpotatis och svamp. En fröjd. Kronärtskocksquichen var perfekt spröd och serverades med en fin sallad. Till det drack vi ett Vacqueras (rött vin), kärvt men lättdrucket, precis som vi ville ha det.

Desserterna var särdeles stabbiga och egentligen ingen nödvändighet för att kröna besöket med. Bananpudding med glass - ja det är vad det är... Och Winter Crumble var någon sorts smulpaj med rabarber och aprikos, och som sagt: lite väl rikligt...

söndag, januari 08, 2006

Tovel, Cannes

Juldagen 2005
Sen middag


Nyss ankomna till Cannes gällde det att få något snabbt och gott i magarna, och Kosherrestaurangen Tovel låg bäst till hands. Väldigt enkel och hemtrevlig stämning och medan vi väntade på huvudrätterna bullade kyparen upp med små förrättstilltugg som var helt amazing. Fantastisk mjölksyrad rättika, morötter, små kålsallader, oliver, salsor. Det är såna små överraskningar på krogen som gör en riktigt lycklig. Huvudrättscouscousen serverades på riktigt sätt, det vill säga med buljong och rotfrukter i lergryta. Själv kunde jag inte motstå menyns korvrätt, vilken också var helt OK. Men det var inte helt billigt...

Sushikan, Cannes - Frankrike

Onsdag 28 december 2005
Lunch


Solo på stan efter att ha mediterat med vykortsskrivning och allmän självbelåtenhet fann jag att det var dags för lunch. Jag velade länge mellan lite olika ställen på gatan alldeles vid lägenheten, men efter att ha gått bet på att tolka de olika Plats du jour-rätterna på New Croisette alldeles nedanför vårt fönster, så det fick bli japanen Sushikan. Som visade sig vara en trevlig och språksam amerikan. Förmodligen Cannes enda rullbandssushiställe. Första och enda gången jag ätit rullbandssushi var i London 2001 och det blev den dyraste lunchen jag nånsin ätit. Men idag var jag inte sugen på sushi.

På skylten utanför hade jag redan bestämt mig för den brasilianska entrecôten för 16 euro, men samtyckte snabbt erbjudandet om en misosoppa också. Och ölen är alltid obligatorisk. Mison var perfekt, med utsökt fyllighet och färskt grönt. Sen kom köttet och det var också bra, mycket mört och fint kryddat. Grönsakerna därtill var också mycket bra. Men det som enligt menyn var butter gjorde mig förvirrad. Det var smält bränt smör från stekpannan - alldeles svart. Det fanns inget utrymme för att det skulle vara ett misstag från kökets sida, utan så här var det tänkt. Den brända feta smaken gav allt annan än den fräscha och krispiga känslan som japansk mat eljest förknippas med. Men på något sätt lyckades köttet och grönsakerna ingå någon sorts pakt med smöret och lunchen måste ändå betraktas som lyckad - förutom rent ekonomiskt. Tor, såna här luncher kommer att ta död på dig...