torsdag, oktober 23, 2008

Volym i Malmö

Mat: 5
Prisvärde: 5
Service: 2
Stämning: 3

Efter några öl gick jag direkt på huvudrätten, lammrostbiff med rotsakspuré och kantareller (179 kr), och fy satan vad bra. Köttet underbart rosa och fullkomligt mört, hade kunnat skäras med smörkniv. Rotsakspurén otroligt fin med bra smak av palsternacka. Rödvinssåsen perfekt och över alltsammans en svag, svag air av kanel. Utbudet vin på glas var snålt (ett utöver husets), men det chilenska jag fick in (Castillo) var helt ok.

Mitt sällskap åt en potatis- och purjolökssoppa (59 kr) som kunde haft lite mer krydda i sig, samt en burgare (139 kr). Oerhört vackert serverad, saftig och god.

Servicen på Volym brukar vara tadelfri, men ikväll var det inget vidare. Trots att krogen bara var tredjedelsfull tog det tid att beställa (maten kom dock raskt). Personalen verkade ha det lite för trevligt med sina vänner vid baren. Restaurangdelen försummades och vår sista ölrunda glömdes bort.

tisdag, oktober 21, 2008

Weatherspoon's Windmill Pub på Stansted Airport, London

Mat: 0
Prisvärde: 0
Service: 1
Stämning: 0

För att döda den extra timmen de paranoida flygbolagen tvingade mig att lägga på resan mellan London och Köpenhamn, och för att slippa äta svampiga trekantsmackor på flyget, slog jag mig ner på Weatherspoon's Windmill Pub och beställde en burgare. Jag veeeeet att det är ett misstag att bara tänka tanken och förvänta sig något acceptabelt, så visst, jag har egentligen inte rätt att klaga. Men det här var sämre än sämst. Burgaren var hård som suddgummi, torr som aska och kall. Coleslawen, som jag fick beställa som en sideorder (en halv deciliter för £ 0,79) hade en obegripligt vidrig, kemisk smak över sig. Salladen var vissen och rödlöken obefintlig. Jag fick dränka skiten i HP-sås, majonnäs, senap, ketchup och dressing. Men bismaken från coleslawen lämnade mig inte förrän dagen efter. Det bästa var majskolvarna (som jag fick - och betalade för - av misstag).

Upplevelsen kröntes av att två tuggummituggande polisslynglar som patrullerade genom restaurangen beväpnade med k-pistar (sic!). Fullkomligt stillöst, respektlöst, smaklöst.

söndag, oktober 19, 2008

The Wolseley, London


The Wolseley, 160 Piccadilly. Ritz ligger hundra meter åt höger.

Mat: 5
Prisvärde: 5
Service: 5
Stämning: 5

Det är lätt att inbilla sig att det har varit tesalong i huset på 160 Piccadilly sedan drottning Victorias dagar, men faktum är att den flyttade in först 2003. Huset byggdes som bilutställningssalong och har varit bank under större delen av sin livstid.

Här intog vi högklassigt afternoon tea (£ 19,75). Fina sandwichar med skinka, lax, ost etc, scones med clotted cream och sylt, samt diverse småbakelser. Allt serverat på ståndsmässiga våningsfat och te i silverkanna. Tesort: The Wolseley afternoon blend.

Mycket livlig och uppsluppen stämning och inte på något sätt snobbigt. Kanske något hög ljudnivå för förtroliga samtal.

fredag, oktober 17, 2008

Comptoir Gascon i London


Konst på Comptoir Gascon, 63, Charterhouse Street, London

Mat: 4
Service: 4
Prisvärde: 4
Stämning: 4

Det hade kunnat sluta illa. När vi beställde "the omelette" frågade servitrisen hur vi ville ha den, rare eller medium rare... Vi svarade tvekande att vi ville ha den rare, det vill säga tämligen rinnig.
- Ni vill alltså ha den blodig?, frågade hon när hon märkte vår tveksamhet.
- ...

Vad hon trodde att vi hade sagt var "Onglet", det vill säga "Beef Onglet"... Missförståndet reddes ut.

Till förrätt åt vi Fromage blanc provencal (£ 5), utmärkt fin i smaken, salt, krämig och full av hackade oliver. Den gröna ärtsoppan (£ 4) hade kunnat vara lite spetsigare. En droppe vin hade gjort susen.

Till huvudrätt åt mitt sällskap nämnda omelett med kantareller (£ 7,50), perfekt kryddade med vitlök. Själv tog jag Cassoulett Touloussain (£ 12), korv från Toulouse med anklår, serverat med en rustik och stabbig bönstuvning. Ankan var perfekt knaprig och mör.

Som side-order beställde vi Comptoir Gascons berömda pommes frites, som lär vara friterade i gåsfett och sprayade med saltvatten. Hm, de var kanske inte SÅ fantastiska... Tämligen ordinära, skulle jag säga.

Till detta drack vi en flaska Odé d'Aydue, Madiran (2005). Ett gott och kraftigt vin med grästoner som passade utmärkt till osten, ankan och omeletten. Jag vet, jag borde ha beställt ett glas champagne till ärtsoppan...

Servicen var utmärkt, den enda betänkligheten var kyparens lågt hängande jeans i kombination med den trånga och intima interiören. Han var otroligt söt, men det hjälper inte. Det är aldrig trevligt att få ett kalsongarsle upptryckt i ansiktet när man äter.